Tror du att du är den enda?

Är du övertygad om att det är bara du som har de där känslorna?

Att det bara är du som känner dig osäker ibland när du ska rida en ny häst eller hoppa hinder?

Att det är bara du som kan bli rädd när din häst ser spöken bakom varje sten, blåser upp sig och är nervig?

Att det är bara du som känner dig okunnig och ibland inte vet vad du gör eller håller på med?

Vi hamnar alla i dessa situationer då vi tvivlar på oss själva. Då det känns som vad vi än gör så blir det fel eller att alla andra är så himla mycket duktigare och kunnigare. Det spelar ingen roll om vi rider på ridskola eller har egen häst, håller på med dressyr, hoppning, western eller är hobbyryttare. Även elitryttare har perioder då de kan känna sig rädda eller osäkra och om det hjälper så kan jag avslöja att jag har coachat flertalet SM-ryttare genom deras osäkerhet och rädsla.

Är du en trogen läsare eller känner till något om mig så vet du att jag var med om en ridolycka januari 2001 som gjorde mig fullständigt livrädd. Jag hade aldrig upplevt att jag var rädd innan men att jag ibland hade stunder av osäkerhet, när jag kände att jag inte hade kontroll över en häst eller en situation. Men efter olyckan så kom allt tillbaka. Jag blev rädd för saker som hänt flera år tidigare, det var som allt kom och hemsökte mig. Där stod jag, fullständigt skräckslagen och vågade inte en sitta upp (det var ett av skräck scenariorna som kom tillbaka) på min 18 åriga trygga stabila läromästare som tom hade arbetat ett tag som handikappshäst.

Det första motståndet jag upplevde, för att komma över min rädsla, var den tuffa attityden som jag tycker vi fortfarande har inom hästvärlden och som jag fortfarande slåss emot. Det spelade ingen roll om jag pratade med mina tränare eller vänner som också red och tävlade. De ständiga kommentarerna jag fick höra;

– Men du borde ju inte vara rädd, du som har ridit den och den hästen!

– Du borde inte vara rädd som tävlat på den nivån!

– Känn inte efter!

– Skärp dig, så farligt är det inte!

– Släpp det nu och hoppa upp och rid!

Även om många nog försökte hjälpa mig så hjälpte dessa kommentarerna verkligen inte mig, utan istället skämdes jag ännu mer för att jag var rädd och osäker.

För att göra en lång historia kort började jag då läsa alla kurser, böcker och artiklar om pyskologi, mental träning, personlig utveckling, coachning etc som jag kunde hitta, för jag insåg att jag var tvungen att coacha mig själv genom detta. Det tog mig två år att komma över min rädsla och osäkerhet och jag kan inte påstå att det var enkelt eller så himla lätt ibland.

Det spännande var att när jag jobbat mig igenom den värsta rädslan, så började jag se saker som jag inte lagt märke till tidigare. Jag såg hur ryttare reagerade av rädsla och ibland osäkerhet, när de red eller hanterade sina hästar. Jag såg det på Falsterbo Horse Show, jag såg det på tävlingar, på massor av ridanläggningar med duktiga privatryttare och hos massor med elever på den ridskola jag arbetade på några år efter olyckan.

Jag ställde aldrig någon av mina elever mot väggen och frågade inte mina elever om du var rädda eller osäkra, utan jag började istället prata om hur jag upplevt min rädsla och osäkerhet, hur jag kämpat mig igenom det och vad jag har gjort.

Det var då det hände, mina elever började öppna upp sig och berättade om sina rädslor för mig och jag kunde nå fram till dem och hjälpa dem på ett helt annat sätt än innan. Dessutom blev det en otrolig samhörighet bland mina elever när de insåg att de inte var ensam. Samma sak händer på alla föreläsningar och kurser jag hållit i.

Chocken människor får i ögonen när de ser hur många som deltar och uppenbarligen känner samma sak. Speciellt på föreläsningarna så är det ofta många som känner eller känner till varandra, personer som de aldrig hade kunnat tro var rädda. På kuserna är det ganska vanligt att vi ibland gråter och de tårarna deltagarna får i ögonen då de får höra hur andra ryttare upplever det, vad andra är rädda för eller att de är rädda för samma saker. Det är en av de bästa känslorna jag får uppleva och är alltid så tacksam för att få uppleva.

Tveka aldrig på dig själv och dina känslor – för du är inte ensam.

Det är så många som känner och upplever samma sak som du, även om de inte vågar erkänna det. Du är stark om du vågar erkänna dina känslor för dig själv och det är steg ett! Vi är bara rädd eller osäker för olika saker och på grund av olika anledningar. Var heller inte orolig för det går att komma över din osäkerhet, du ska bara hitta rätt hjälp!